I måndags fick jag göra något jag aldrig gjort förut, nämligen åka ambulans och ligga några timmar på akuten.

Jag hade svimmat två gånger på kort tid och efteråt fått darrningar i kroppen och bröstsmärtor samtidigt som jag hyperventilerade. 

Jag och Carro skulle i måndagseftermiddag gå en promenad i Grums för att förbereda inför vår tipspromenad vi ska ha på lördag. Innan promenaden åkte vi ut till Roy och Susanne för att låna en hund åt Carro. Promenaden gick bra och jag mådde som vanligt. När vi var klara åkte vi tillbaka för att lämna hunden och blev bjudna in på en kopp kaffe. Jag mådde fortfarande bra. 
Det var först när vi kom in i köket och satte oss som jag började känna mig konstig. Det va ganska varmt i köket så jag tog av mig tjocktröjan och satt i T-shirt, men det hjälpte inte. Jag kände mig yr och svettades. Och med min motvilja för att visa mej svag inför andra tänkte jag låna toan bara för att sitta där någon minut och andas lite. Men jag tog mig aldrig till toan. Det sista jag minns är att jag får vägbeskrivning till toan och sedan blir det svart och jag vaknar upp med att någon skakar på mig och ropar "är du ok?. 

Det enda jag tänkte var "öh, klart jag är ok, vad ser det ut som?". Men sen insåg jag att jag låg på golvet. Lite chockad över at jag svimmat, då jag aldrig gjort det förut, reste jag mig och skulle gå tillbaka till bordet för att dricka lite vatten. Men dit tog jag mig inte heller, efter bara några steg blev det svart igen. Jag blev väckt och hjälpt till bordet där jag fick vatten. Men det var fortfarande varmt och jag mådde fruktansvärt dåligt. Så jag fick hjälp ut och blev satt på en utemöbel på altan. Det var då jag tror chocken kom. Jag fick ingen luft och hyperventilerade. Vi ringde efter ambulans som kom och jag fick åka med. 

I ambulansen tog sjukvårdaren olika prover, blandannat ett EKG som hon tyckte såg konstigt ut så hon skickade det i förväg till sjukhuset så en läkare kunde kolla på det innan jag kom in. Bara det höll på att skrämma livet ur mig! Jag hade ju ingen aning om vad det var som hänt. 

Väl inne på akuten fick jag komma in direkt och ytterligare prover togs. Vid det här laget kunde jag andas någorlunda ordentligt och kunde prata normalt. Men jag frös som aldrig förr, två filtar fick jag för att jag skulle sluta skaka. De körde in mig på ett rum där jag fick ligga i väntan på läkaren, som kom efter en timme. Då fick jag göra diverse tester typ ta mej själv på näsan när jag blundade och liknande. 

Sen blev det utfrågning.

Läkaren frågade mig om jag ätit normalt under dagen och jag svarade "ja". Följdfrågan till detta var "När du äter normalt, skulle du då sägga att du äter ordentligt?"

Vad skulle jag svara på det? Jag hade ätit normalt för att vara jag. Men jag vet att jag kanske inte äter så mycket som jag egentligen borde. Men såhär är det, jag har alltid varit liten i maten och det dröjde innen jag första gången kände riktiga hungerkänslor. Mat har aldrig varit något jag sett som viktigt på det sättet. Jag vet att jag måste äta och gör det också. Bara för att det är såhär skulle jag ändå inte säga att jag har problem med mat. Jag lider inte av någon sjukdom som anorexi eller bullimi, abslout inte! Jag har under de senaste åren börjat äte lite mer och regelbundet. Men jag är kanske inte i mål än. 

Nästa fråga från läkaren var "är ditt liv stressigt?". 

Ja, det skulle jag väl säga att det är. Jag tycker om ett högt tempo, men senaste tiden (speciellt med förra tentan) va det inte alls bra. Kände själv att det blev för mycket. Jag ser en skillnad mellan ett liv med högt tempo och ett stressigt liv. 

"Sover du ordentligt?"

Nej!! 

Det är här mitt stora problem ligger, och det vet jag. Jag har extremt svårt att sova på nätterna. Jag kan lägga mig runt 22.00 bara för att ligga och glo i några timmar och kanske inte slumra till förän vid 03.00 - 04.00 på nätterna. Förr hade jag samma problem, men då var det tankar som höll mig vaken. Jag kunde ligga i timmar och bara tänka, och då oftast inte jätte positivt. Men detta har blivit bättre. Nu sover jag med ljudbok och detta har lärt mig att fokusera på det istället för tankar och det har verkligen hjälpt. Jag har gått och lagt mig med ljudbok och sedan somnat efter 30 - 60 min. Nu däremot är problemen tillbaka. Jag KAN INTE sova!! Jag lyssnar på ljudbok och inga tankar finns i huvudet, men ändå somnar jag inte. Detta leder till att jag har extremt svårt att vakna på morgonen och många dagar när jag börjar föreläsning vid 08.15 så försover jag mig. Antingen så att jag har 20 min på mig att rasta hundar, klä mig, sminka och springa till bussen eller så vaknar jag inte alls förän klockan är runt 11.00 och då är föreläsningen i stort sett slut. 

Jag blev utsläppt från akuten med rådet att TA DET LUGNT!!!

Det konstiga på EKGt som ambulanssjukvårdaren hade sett visade sig vara en annan hjärtrytm än normalt. Vilket inte är något att oroa sig över. De trodde att detta var en engångs grej och att det inte var något speciellt. Men fortsätter det så kommer det att utredas mera. 

Tisdag och onsdag har jag försökt ta det lugnt och när jag har ansträngt mig något så har jag blivit väldigt trött i kroppen och fått svårt att andas. 

Jag tror att detta är min kropps sätt att säga ifrån attd et faktist är dags att ändras! 

Jag hade redan innan börjat ändra mig, iaf när det gäller maten. Sömnen är betydligt mycket svårare att ändra på eftersom jag inte har någon anning om hur jag ska göra det. 

Ser man till maten har jag lagt upp detaljerat matschema så jag ska äta tillräckligt och regelbundet(!!). Jag har även köpt yoghurt så nu blir det frukostätare av mig med! 

Idag innan jobbet tog jag en långpromenad med hundarna, vilket bara det får mig att må otroligt bra! 

Shandi är inte berörd över mitt lite långsammare tempo då hon ändå är lös mest hela vägen. Ziba däremot tycker det är helt perfekt med ett lite lugnare tempo :) Idag blev det också lite uppletande med pinnar. Båda två skötte sig jättebra och tom Ziba kom och lämnade över pinnen in handen, vilket inte inträffar särskilt ofta ;)

Kom nu inte och säg "har du verkligen tid med hundarna, blir det inte lite mycket att göra med dom"?. 

Det är inte hundarna som gör mitt liv stressigt! De är anledningen till att jag klarat mig såpass länge!! 

Kände att jag ville skriva det här inlägget för att berätta lite om hur det ser ut. Mest är det skrivet för min egen skull så jag ska få det skriftligt. Nu när jag skrivit om problemen och sagt att jag SKA lösa dom så känns det mycket mer motiverande. 

Sömntips tas tacksamt emot, då det är det enda jag inte vet hur jag ska lösa! Jag vill kunna ha rutiner och sova regelbundet. 

// Ewe

 

Lotta

29 november 2012 23:51

Ta hand om dej nu, vännen!! Massa kramar till dej!!
Hör av dej om du känner för att komma ut på vischan och ta en promenad nåndag!! Kram Lotta
Skicka ett meddelande på FB eller ring/sms:a 0708/753977
Var rädd om dej!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen är flyttad till: www.ewesvovvar.wordpress.com

Idag har jag hunnit med massor känns det som! Dagen började med en välbehövlig sovmorgon, och en härlig morgonpromenad med brudarna. Sen åkte jag ner till Uni för att vara med på ett möte med vår studentförening samt tre andra föreningar för att ...

  ~Till Ziba~Jag levde för dig och du för mig.Du fick mej alltid att skratta när jag var ledsen och du delade villkorslöst min glädje när jag var glad. Tack, för att du fick mig igenom de där åren, de där åren när det bara kändes som att jag hade d...

Imorgon har det gått en vecka. En hel vecka. 7 hela dagar sedan jag för sista gången såg dig.  Saknar dig nått så otroligt!  Du besöker mig fortfarande i drömmarna varje natt. Lovar du att fortsätta med det? Jag är inte redo att aldrig mer få s...

Trodde jag skulle känna mer, känna ständig ångest och st'ndigt vara ledsen. Men jag känner mig bara tom, som ett skal utan innehåll.  Kan hålla en god min när jag träffar människor, försöka le och skratta med dem. Men det känns inte på riktigt.  ...