~Till Ziba~
Jag levde för dig och du för mig.
Du fick mej alltid att skratta när jag var ledsen och du delade villkorslöst min glädje när jag var glad. 
Tack, för att du fick mig igenom de där åren, de där åren när det bara kändes som att jag hade dig! 
Tack för att du fick mig att fortsätta framåt och inte sluta mig i min bubbla. 
Du var det viktigaste!
~ <3 ~

Häromdagen tittade jag på filmen "Den otroliga vandringen", en film som jag sett otaliga gånger som liten. En film som jag inte riktigt förstod meningen i förrän jag fick en egen hund. En hund som bara var min. De där djurens kärlek till sina ägare och deras outröttliga villja att hitta tillbaka till dom. På senare år har det blivit min "sjukfilm", det är en sån film man vill se när man ligger hemma med feber och har en hund på magen. Jag har gråtit till den filmen många gånger, gråten har då varit den där lyckliga. Jag var lycklig för jag visste att bandet jag hade till min egen hund var minst lika starkt! Vi kunde ha gått genom eld och vatten för varandra. 

När jag sett denna film häromdagen slog det mig att jag faktiskt har gjort en otrolig vandring. Och mycket med hjälp av Ziba. Hon tog mig igenom allt som var tufft och jobbigt och istället för att låta det bli min undergång fick hon mig att vilja kämpa framåt och se en ljusare morgondag. 

Det här inlägget har jag tänkt på länge. Det finns ett X antal Word-dokument med texter jag skrivit, bara för att få ur mig allt. Jag är inte den som gärna pratar med andra om sånt här, jag vill inte ha det sagt för då blir det mer tydligt att det finns. Och finns det i ett sparat dokument finns det bara för mig, det är bara ord. Nu känner jag däremot att dessa ord kan få lite mer plats i det offentliga. 

Det här kan kännas som en tung läsning till att börja med, men tro mig det blir bättre! Ta det av en med erfaranhet, allt blir bättre!

Överhörde ett samtal två tjejer emellan när jag åkte buss för ett tag sen. Tydligen hade ena tjejen en kompis som brukade skriva på diverse sociala medier hur dåligt hon mådde. Dessa två tjejer började då klanka ner otroligt mycket på den här tjejen. "Hon gör det bara för uppmärksamhet och att personer ska tycka synd om henne!". Så gick snacket.

Om någon med samma tankar som de här tjejerna läser nu ber jag er att sluta läsa! Det här är inget inlägg jag hoppas ska generera i massa uppmärksamhet. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, eller något sådant. Det här är inget rop på hjälp. Det här är något jag skriver mest för min egen del. Jag är trött på att skriva i Word, jag vill att det ska finnas på pränt någon annanstans också. Det här är mitt sätt att dela med mig, de som vill läsa gör det och de som tycker att det är "patetiskt", "onödigt" eller nått sånt behöver inte läsa. 

Min vandring till dit jag är idag har varit lång och inte en dans på rosor direkt, mer har jag fått stå och stampa på taggarna. 

Jag var under en långperiod, i stort sett hela högstadiet, extremt osäker på mig själv och vågade aldrig ta plats. Jag fanns där, men inte riktigt närvarande. Under hela den här perioden mådde jag som person inte bra alls. Jag visste att jag hade mer inom mig, jag kunde egentligen vara någon annan, men jag vågade aldrig ta det steget ut och visa upp mig, vem jag verkligen var. 

När det blev dags för gymnasieval fick jag en otrolig chans och jag valde att hoppa på den. Jag skulle börja om på nytt. Börja på en skola där ingen kände mig eller visste vad jag hade för bakgrund. Jag flyttade hemifrån och bara det stärkte mig som person. Nu var jag tvungen att stå på egna ben. Jag hade med mig Tassa dit. Hon var ett stort stöd för mig. Inget ont om henne nu, men hon var inte så tålig och var väldigt osäker. Detta gjorde att jag direkt kände att jag hamnade lite utanför, jag kunde inte göra samma saker med min hund som de andra kunde bara för att hon var rädd för allt. 

Sedan kom, till min stora lycka, Ziba in i mitt liv. Visst att jag hade knutit vänskaksband redan, men ingenting jämfört med vad Ziba gjorde åt mig. Hon flög in i klassrummet första dagen och började hälsa på allt och alla. Sådan var hon, och det stärkte mig. Hon kunde rusa fram till vem som helst och tack vare hennes sätt och enorma glädje så blev det lättare för mig att komma ur mitt skal och visa människor att jag också var så glad och full av energi egentligen. 

Gymnasiet var den bästa och den värsta tiden i mitt liv. Jag styrs mycket av känslor och är inte bra på människor. Det var många gånger jag kände mig sviken och ensam. Men det var inte något jag visade så mycket av. Det var Ziba som fick ta allt! Hon låg bredvid mig varenda natt, alla de nätter jag låg vaken och bara stirrade upp i taket och de nätter jag grät alla tårar jag hade i mig. 

Det är många som sagt att de alltid ska finnas där för en, vad som än händer. Men när man väl har det jobbigt så är det inte så många som verkligen stannar kvar. 
Jag har mina perioder där jag mår fullständigt piss och jag orkar ingenting, under dagarna går jag som på autopilot. De som då backar och inte vill/kan umgås med mig då faller liksom bort. Jag har inte orken att hålla igång en relation under en sådan period. 
Jag flyr innan saker blir jobbiga. Både vänskap- och kärleksrelationer har fallit pga att jag flytt undan, stängt in mig och inte orkat bry mig. 
Den enda som egentligen alltid stått vid min sida och alltid stöttat var Ziba. Hon försvann aldrig, hon hade aldrig någon annanstans hon var tvungen att vara på. Jag fick 100% av allt hon hade. 

Jag tog mig igenom gymnasiet med ett nödrop! 

Jag har under skoltiden gått in i väggen, blivit deprimerad, gått kraftigt upp och ner i vikt och inte känt någon direkt livslust alls. 

Men tack vare att jag hade henne så gick dagarna ändå och jag gjorde aldrig något drastiskt. 

Ni ska här veta att jag aldrig gjort något som att skära mig eller sådant självskadebeteende. Men det fanns perioder då jag i stort sett slutade äta, och gjorde annat som jag nu i efterhand kan se som destruktivt mot mig själv. Men då tänkte jag inte på det så. Just då var det en strävan efter att bli sedd, sedd som någon jag trodde att jag ville vara. En riktigt skev bild på verkligheten kan man säga! 

Nu är det självklart inte bara hundarna som fått mig igenom allt. Jag har många underbara personer i mitt liv också, människor som ställt upp och hjälpt mig på alla sätt de kan!   Jag nämner här inga namn, men känner du dig träffad så ta verkligen åt dig! Jag är skyldig dig ett stort TACK! 

Efter gymnasiet började jag jobba ganska direkt. Jag fick äntligen göra någonting jag var duktig på, jag fick äntligen bekräftelse på att jag var duktig. 

Det var egentligen här den Evelina jag är idag började ta form. En tjej som oftast hade ett leende på läpparna. 

Nu började allt rulla på och perioderna jag mådde dåligt blev kortare och färre. 

I höstas däremot ändrades livet igen. Jag kolappsade och kroppen sa ifrån. Det var alldeles för mycket! Av många olika anledningar. 
De senaste månaderna har jag haft väldiga problem med att sova (och i vissa fall äta ordentligt). Jag har faktiskt börjat ta tabletter mot detta, både antidepp och lugnande som ska hindra mig från att få panikångestattacker, som under en period för några månader sedan var väldigt vanliga. Iom att Ziba blev äldre och stelare har mitt humör ändrats drastiskt. 

Nu är det två veckor sedan Ziba försvann och det är extremt jobbigt ust nu. Jag har inte riktigt kommit ur den här svackan jag är i, och jag är rädd för att gå igenom det utan henne vid min sida. 

Nu skrev jag ju i början att detta var ett inlägg som skulle bli lättare mot slutet och det kanske verkar som att allt är piss just nu. Jag kan lova er, jag mår ok! Jag kan klara av det här nu. Jag har en liten mini-Ziba. Jag har min lilla Råtta! Jag har aldrig märkt tidigare på Shandi att hon varit som Ziba, då hon alltid gått iväg när jag vart ledsen och överlåtit till Ziba att sköta det tills jag blev glad igen. Jag hade fel, hon har observerat och lärt sig. Hon är allt det som Ziba var. Tillsammans kommer vi ta oss ur det här starkare än någonsin och med det största leenden ni kan tänka er. Ge oss lite tid bara, det kommer! :)
Tillsammans har jag och Shandi en lång väg kvar att vandra, inte alltid en spikrak väg, men lite åksjuka i kurvorna får man ränka med.

~Till Shandi~
Min lilla söta Råtta, du ska bara veta vad lycklig du gör mig. 
Att alltid ha din "will to please" gör mig så glad.
Du är den första hund jag haft helt från början, från valp. 
Det här har kanske gjort att du är mer som en bebis än en hund. 
Du är lite bortskämd och kommer kanske undan med vissa hyss du har för dig. 
Men jag tycker att vi sköter oss ganska bra ändå.
Vi lär oss mycket av varandra du och jag.
Att varje natt få ligga sked  med dig och höra dig snusa i mitt öra gör att jag lättare och tryggare kan somna. 
Vi ska utföra storverk du och jag!
Tillsammans.
~ <3 ~

 

Som ett avslut ska det faktiskt tilläggas att Shandi fyller hela 2 år idag!

Hipp hipp Hurra!!

// Ewe

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen är flyttad till: www.ewesvovvar.wordpress.com

Idag har jag hunnit med massor känns det som! Dagen började med en välbehövlig sovmorgon, och en härlig morgonpromenad med brudarna. Sen åkte jag ner till Uni för att vara med på ett möte med vår studentförening samt tre andra föreningar för att ...

Imorgon har det gått en vecka. En hel vecka. 7 hela dagar sedan jag för sista gången såg dig.  Saknar dig nått så otroligt!  Du besöker mig fortfarande i drömmarna varje natt. Lovar du att fortsätta med det? Jag är inte redo att aldrig mer få s...

Trodde jag skulle känna mer, känna ständig ångest och st'ndigt vara ledsen. Men jag känner mig bara tom, som ett skal utan innehåll.  Kan hålla en god min när jag träffar människor, försöka le och skratta med dem. Men det känns inte på riktigt.  ...

?