Imorgon har det gått en vecka. En hel vecka. 7 hela dagar sedan jag för sista gången såg dig. 

Saknar dig nått så otroligt! 

Du besöker mig fortfarande i drömmarna varje natt. Lovar du att fortsätta med det?

Jag är inte redo att aldrig mer få se dig!

Fina, bästa vän <3

Jaha, imorgon är det måndag igen och med detta börjar livet igen på riktigt. Föreläsning och allt som hör till det "vardagliga" livet. 

Det bästa med att det blir som vanligt är att Shandi äntligen kommit hem!! Sjukt hur mycket jag saknat att ha min lilla Råtta hos mig. Shandi är dock inte ensam hund här hemma för tillfället, Tassa fick följa med från Edsvalla också. Eftersom jag inte litar på shandi till 100 när hon är helt ensam. Likaväl som hon kan vara lugn och som "vanligt" så kan hon också vara helt sjövild, skrika från jag går till jag kommer hem eller förstöra diverse saker. Därför får tassa vara här och hålla henne sällskap. 

Så nu känns det skäönt att ha mina småflickor hemma! 

Tyvärr har detta också lett till att jag märker av ännu mer att Ziba är borta. Under veckan som gått har jag bara varit ledsen. Klart att jag känt en enorm saknad efter henne, men den blir mer påfallande nu när jag har mina andra två hundar men inte hon. Det har ju hänt att jag kunnat lämna hundarna hos mamma om jag har en stressig period. Så helt ensam i lägenheten, utan hundar, har jag ju varit. Men det händer inte så jätteofta att de är åtskilda. 

Nu när Shandi är hemma igen känns det väldigt konstigt att inte Ziba är här också. Dom två hör liksom ihop!

Största anledningen till att Shandi fick vara hemma hos mamma under veckan är för att honj skulle inte trivts så bra hos mig. Hon är något känslig mot känslor. Tidigare om jag varit arg/ledsen så drar hon sig undan, medan Ziba kom och tröstade och sen kom Shandi när allt var över och jag var mig själv igen. Trodde det hade varit lättare för henne att vara någon annanstans än hos mig just då. 

Under helgen har jag inte varit hemma, jag har sovit i Grums med Carro. Tidigare under veckan har jag haft mina "dippar" där jag med bara en liten sk retning, en låt/film/tanke eller vad som helst, satt igång en stor reaktion och jag vart tvungen att få gråta ur mig. Dessa "dippar" är vanligast på kvällen, det är enda gången jag är ensam med mina egna tankar och då blir det väldigt jobbigt. under helgen har det gått bra, inga större reaktioner så jag kände mig verkligen redo för att ta hem Shandi. 

Men då visste jag inte hur jobbigt det skulle bli när de andra hundarna kom och inte Ziba. Bröt ärligt talat ihop riktigt ordentligt förut, var bara tvungen att släppa ut allt. För att inte hundarna skulle behöva se det så stängde jag in mig på toan. Men vad gör inte Shandi? jo, hon ställer sig utanför toadörren, krafsar och vill in. När hon väl fick komma in så kröp hon upp i mitt knä och började slicka mina tårar. Exakt sådär som Ziba brukade göra. 

Fantastiska, underbara Råtta   

Har märkt lite på Shandi under kvällen att hon inte tycker det stämmer riktigt. Nu är hon väldigt på mig, som hon alltid är när vi varit ifrån varandra. Men emellanåt kan hon lämna mig för att dra ett varv runt i lägenheten, det ser ut på henne som om hon letar efter något/någon. Hon går ut och kollar i hallen på hallmattan där Ziba älskade att ligga, sedan vidare till Zibas täcke som ligger på golvet. Sötfian! 

Aja, nu ska jag kissa hundarna och sen försöka sova.... Har som sagt föreläsning imorn på morgonen. Kan ju iaf hoppas att jag lyckas ta mig upp och gå iväg. Har ALDRIG haft så här svårt att somna! Vill helst inte ta tabletterna heller. De hjälper mig inte att somna, de gör bara att jag sover bort halva morgondagen. 

// Ewe