Trodde jag skulle känna mer, känna ständig ångest och st'ndigt vara ledsen. Men jag känner mig bara tom, som ett skal utan innehåll. 

Kan hålla en god min när jag träffar människor, försöka le och skratta med dem. Men det känns inte på riktigt. 

Sover bort halva dagarna, orkar inte gå upp. 

Resten av dagen/kvällen går åt till att försöka sysselsätta mig bäst det går. 

Det är när jag väl ska llägga mig ner och sova som alla tankar kommer. Jag ser Ziba när jag blundar, jag hör henne när det blir tyst. 

Jag är så van att, när jag gråter, bara kunna sträcka ut handen och känna hennes huvud bredvid sängen. Att sedan öppna ögonen och se henne stå där med munnen öppen, tungen ute och en viftande svans, beredd att hoppa upp i sängen och lägga sig bredvid mig.

Sover med en ihopknölad filt bredvid mig, inbillar mig att det är hon. Jag stora sked och hon den lilla.

Det är så det ska vara...

Dagarna flyger iväg. På söndag ska jag äntligen hämta hem min lilla Råtta. Att inte ha några hundar hemma alls är så fruktansvärt tomt! 

På måndag börjar verklighenetn på riktigt igen. Alla rutiner kommer tillbaka. Morgonpromenad, plugg, träna och sen är dagen slut. 

Jag vet att jag kommer klara av att börja leva ordenligt igen. Med hjälp av alal människor jag har runt om mig och min älskade Shandi som stöd kommer jag att resa mig igen. Jag ska leva för hennes skull, så som hon skulle gjort. Jag ska se det vackra i livet. Njuta till fullt varje gång solen skiner på mig. Du skulle vilja det, du kommer alltid stå vid min sida.

I drömmarna ses vi, och komemr förhoppningsvis göra det ett tag framöver! 

// Ewe