Bloggen är flyttad till:

www.ewesvovvar.wordpress.com

Idag har jag hunnit med massor känns det som!

Dagen började med en välbehövlig sovmorgon, och en härlig morgonpromenad med brudarna.

Sen åkte jag ner till Uni för att vara med på ett möte med vår studentförening samt tre andra föreningar för att gemensamt planera en sittning som kommer äga rum i april :) Jätte roligt att det äntligen händer något sådant också på "pluggfronten". Själva studentlivet utanför skolan, med fester och aktiviteter var ju en stor del av det jag längtade efter när jag började plugga! 

Efter mötet tog jag bussen ner till Välsviken för att handla diverse nödvändiga saker, som tex lite hundmat. Det är värst vad folk tittar på en när man kånkar runt på en 14 kilos säck på bussen ;) 

När jag kom hem igen var jag på så bra humör att jag tog en kort promenad till med hundarna, sååå skönt! 

Ställde mig också och bakade scones när jag kom hem, mums!

Sen åkte jag och Shandi hem till Mia för att fika lite och bara prata en massa :) Har inte träffat henne på jättelänge så det va jättekul att ses igen. Tassa fick stanna hemma för jag orkade inte dras med två hundar på bussen. Sen var det gött för Shandi att få lite egentid tillsammans med mig. Hon älskar ju att hälsa på folk och fick verkligen uppmärksamhet där vi var! Så hon stortrivdes verkligen ;) 

När vi skulle hem igen så fick vi stå och vänta ett tag på Stora torget. Då passade vi på att köra lite lydnadsträning, med linförighet och ligg-sittupp. Det gick bra och en farbror som hade stått och betraktat oss kom fram och berättade att han själv hade haft hund och tävlat lydnad för massvis med år sedan. Han tyckte att Shandi verkade som en trevlig hund och berömde vårt fina band och att hon kunde ha sånt fokus på mig trots alla bussar och människor runt om. Sedan frågade han om jag ville ha hjälp med att träna tandvisning, vilket jag absolut ville! Det är alltid bra att träna på sånt i olika miljöer och emd olika människor, speciellt med Shandi som är lite osäker. Tandvisningen gick bra, jag hade dock inget krav på att hon skulle sitta i fotposition. Vi har nyss börjat träna om foten och jag vill inte att hon ska förknippa det med obehag. Men allt gick jätte bra, hon satte sig framför farbrorn och var lugn och sansad när han böjde sig ner :)

Väl hemma igen fick det bli en liten promenad till, för att Tassa skulle få komma ut. Vi gick bort till fotbollsplanen med fotbollen, vilket var mycket uppskattat av båda hundarna :)

Nu har jag precis blivit klar med kloklippning på båda hundarna + att Tassa fått sin svans trimmad. 

Resten av kvällen ska spenderas i sängen till en bra film :)

// Ewe

~Till Ziba~
Jag levde för dig och du för mig.
Du fick mej alltid att skratta när jag var ledsen och du delade villkorslöst min glädje när jag var glad. 
Tack, för att du fick mig igenom de där åren, de där åren när det bara kändes som att jag hade dig! 
Tack för att du fick mig att fortsätta framåt och inte sluta mig i min bubbla. 
Du var det viktigaste!
~ <3 ~

Häromdagen tittade jag på filmen "Den otroliga vandringen", en film som jag sett otaliga gånger som liten. En film som jag inte riktigt förstod meningen i förrän jag fick en egen hund. En hund som bara var min. De där djurens kärlek till sina ägare och deras outröttliga villja att hitta tillbaka till dom. På senare år har det blivit min "sjukfilm", det är en sån film man vill se när man ligger hemma med feber och har en hund på magen. Jag har gråtit till den filmen många gånger, gråten har då varit den där lyckliga. Jag var lycklig för jag visste att bandet jag hade till min egen hund var minst lika starkt! Vi kunde ha gått genom eld och vatten för varandra. 

När jag sett denna film häromdagen slog det mig att jag faktiskt har gjort en otrolig vandring. Och mycket med hjälp av Ziba. Hon tog mig igenom allt som var tufft och jobbigt och istället för att låta det bli min undergång fick hon mig att vilja kämpa framåt och se en ljusare morgondag. 

Det här inlägget har jag tänkt på länge. Det finns ett X antal Word-dokument med texter jag skrivit, bara för att få ur mig allt. Jag är inte den som gärna pratar med andra om sånt här, jag vill inte ha det sagt för då blir det mer tydligt att det finns. Och finns det i ett sparat dokument finns det bara för mig, det är bara ord. Nu känner jag däremot att dessa ord kan få lite mer plats i det offentliga. 

Det här kan kännas som en tung läsning till att börja med, men tro mig det blir bättre! Ta det av en med erfaranhet, allt blir bättre!

Överhörde ett samtal två tjejer emellan när jag åkte buss för ett tag sen. Tydligen hade ena tjejen en kompis som brukade skriva på diverse sociala medier hur dåligt hon mådde. Dessa två tjejer började då klanka ner otroligt mycket på den här tjejen. "Hon gör det bara för uppmärksamhet och att personer ska tycka synd om henne!". Så gick snacket.

Om någon med samma tankar som de här tjejerna läser nu ber jag er att sluta läsa! Det här är inget inlägg jag hoppas ska generera i massa uppmärksamhet. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, eller något sådant. Det här är inget rop på hjälp. Det här är något jag skriver mest för min egen del. Jag är trött på att skriva i Word, jag vill att det ska finnas på pränt någon annanstans också. Det här är mitt sätt att dela med mig, de som vill läsa gör det och de som tycker att det är "patetiskt", "onödigt" eller nått sånt behöver inte läsa. 

Min vandring till dit jag är idag har varit lång och inte en dans på rosor direkt, mer har jag fått stå och stampa på taggarna. 

Jag var under en långperiod, i stort sett hela högstadiet, extremt osäker på mig själv och vågade aldrig ta plats. Jag fanns där, men inte riktigt närvarande. Under hela den här perioden mådde jag som person inte bra alls. Jag visste att jag hade mer inom mig, jag kunde egentligen vara någon annan, men jag vågade aldrig ta det steget ut och visa upp mig, vem jag verkligen var. 

När det blev dags för gymnasieval fick jag en otrolig chans och jag valde att hoppa på den. Jag skulle börja om på nytt. Börja på en skola där ingen kände mig eller visste vad jag hade för bakgrund. Jag flyttade hemifrån och bara det stärkte mig som person. Nu var jag tvungen att stå på egna ben. Jag hade med mig Tassa dit. Hon var ett stort stöd för mig. Inget ont om henne nu, men hon var inte så tålig och var väldigt osäker. Detta gjorde att jag direkt kände att jag hamnade lite utanför, jag kunde inte göra samma saker med min hund som de andra kunde bara för att hon var rädd för allt. 

Sedan kom, till min stora lycka, Ziba in i mitt liv. Visst att jag hade knutit vänskaksband redan, men ingenting jämfört med vad Ziba gjorde åt mig. Hon flög in i klassrummet första dagen och började hälsa på allt och alla. Sådan var hon, och det stärkte mig. Hon kunde rusa fram till vem som helst och tack vare hennes sätt och enorma glädje så blev det lättare för mig att komma ur mitt skal och visa människor att jag också var så glad och full av energi egentligen. 

Gymnasiet var den bästa och den värsta tiden i mitt liv. Jag styrs mycket av känslor och är inte bra på människor. Det var många gånger jag kände mig sviken och ensam. Men det var inte något jag visade så mycket av. Det var Ziba som fick ta allt! Hon låg bredvid mig varenda natt, alla de nätter jag låg vaken och bara stirrade upp i taket och de nätter jag grät alla tårar jag hade i mig. 

Det är många som sagt att de alltid ska finnas där för en, vad som än händer. Men när man väl har det jobbigt så är det inte så många som verkligen stannar kvar. 
Jag har mina perioder där jag mår fullständigt piss och jag orkar ingenting, under dagarna går jag som på autopilot. De som då backar och inte vill/kan umgås med mig då faller liksom bort. Jag har inte orken att hålla igång en relation under en sådan period. 
Jag flyr innan saker blir jobbiga. Både vänskap- och kärleksrelationer har fallit pga att jag flytt undan, stängt in mig och inte orkat bry mig. 
Den enda som egentligen alltid stått vid min sida och alltid stöttat var Ziba. Hon försvann aldrig, hon hade aldrig någon annanstans hon var tvungen att vara på. Jag fick 100% av allt hon hade. 

Jag tog mig igenom gymnasiet med ett nödrop! 

Jag har under skoltiden gått in i väggen, blivit deprimerad, gått kraftigt upp och ner i vikt och inte känt någon direkt livslust alls. 

Men tack vare att jag hade henne så gick dagarna ändå och jag gjorde aldrig något drastiskt. 

Ni ska här veta att jag aldrig gjort något som att skära mig eller sådant självskadebeteende. Men det fanns perioder då jag i stort sett slutade äta, och gjorde annat som jag nu i efterhand kan se som destruktivt mot mig själv. Men då tänkte jag inte på det så. Just då var det en strävan efter att bli sedd, sedd som någon jag trodde att jag ville vara. En riktigt skev bild på verkligheten kan man säga! 

Nu är det självklart inte bara hundarna som fått mig igenom allt. Jag har många underbara personer i mitt liv också, människor som ställt upp och hjälpt mig på alla sätt de kan!   Jag nämner här inga namn, men känner du dig träffad så ta verkligen åt dig! Jag är skyldig dig ett stort TACK! 

Efter gymnasiet började jag jobba ganska direkt. Jag fick äntligen göra någonting jag var duktig på, jag fick äntligen bekräftelse på att jag var duktig. 

Det var egentligen här den Evelina jag är idag började ta form. En tjej som oftast hade ett leende på läpparna. 

Nu började allt rulla på och perioderna jag mådde dåligt blev kortare och färre. 

I höstas däremot ändrades livet igen. Jag kolappsade och kroppen sa ifrån. Det var alldeles för mycket! Av många olika anledningar. 
De senaste månaderna har jag haft väldiga problem med att sova (och i vissa fall äta ordentligt). Jag har faktiskt börjat ta tabletter mot detta, både antidepp och lugnande som ska hindra mig från att få panikångestattacker, som under en period för några månader sedan var väldigt vanliga. Iom att Ziba blev äldre och stelare har mitt humör ändrats drastiskt. 

Nu är det två veckor sedan Ziba försvann och det är extremt jobbigt ust nu. Jag har inte riktigt kommit ur den här svackan jag är i, och jag är rädd för att gå igenom det utan henne vid min sida. 

Nu skrev jag ju i början att detta var ett inlägg som skulle bli lättare mot slutet och det kanske verkar som att allt är piss just nu. Jag kan lova er, jag mår ok! Jag kan klara av det här nu. Jag har en liten mini-Ziba. Jag har min lilla Råtta! Jag har aldrig märkt tidigare på Shandi att hon varit som Ziba, då hon alltid gått iväg när jag vart ledsen och överlåtit till Ziba att sköta det tills jag blev glad igen. Jag hade fel, hon har observerat och lärt sig. Hon är allt det som Ziba var. Tillsammans kommer vi ta oss ur det här starkare än någonsin och med det största leenden ni kan tänka er. Ge oss lite tid bara, det kommer! :)
Tillsammans har jag och Shandi en lång väg kvar att vandra, inte alltid en spikrak väg, men lite åksjuka i kurvorna får man ränka med.

~Till Shandi~
Min lilla söta Råtta, du ska bara veta vad lycklig du gör mig. 
Att alltid ha din "will to please" gör mig så glad.
Du är den första hund jag haft helt från början, från valp. 
Det här har kanske gjort att du är mer som en bebis än en hund. 
Du är lite bortskämd och kommer kanske undan med vissa hyss du har för dig. 
Men jag tycker att vi sköter oss ganska bra ändå.
Vi lär oss mycket av varandra du och jag.
Att varje natt få ligga sked  med dig och höra dig snusa i mitt öra gör att jag lättare och tryggare kan somna. 
Vi ska utföra storverk du och jag!
Tillsammans.
~ <3 ~

 

Som ett avslut ska det faktiskt tilläggas att Shandi fyller hela 2 år idag!

Hipp hipp Hurra!!

// Ewe

Imorgon har det gått en vecka. En hel vecka. 7 hela dagar sedan jag för sista gången såg dig. 

Saknar dig nått så otroligt! 

Du besöker mig fortfarande i drömmarna varje natt. Lovar du att fortsätta med det?

Jag är inte redo att aldrig mer få se dig!

Fina, bästa vän <3

Jaha, imorgon är det måndag igen och med detta börjar livet igen på riktigt. Föreläsning och allt som hör till det "vardagliga" livet. 

Det bästa med att det blir som vanligt är att Shandi äntligen kommit hem!! Sjukt hur mycket jag saknat att ha min lilla Råtta hos mig. Shandi är dock inte ensam hund här hemma för tillfället, Tassa fick följa med från Edsvalla också. Eftersom jag inte litar på shandi till 100 när hon är helt ensam. Likaväl som hon kan vara lugn och som "vanligt" så kan hon också vara helt sjövild, skrika från jag går till jag kommer hem eller förstöra diverse saker. Därför får tassa vara här och hålla henne sällskap. 

Så nu känns det skäönt att ha mina småflickor hemma! 

Tyvärr har detta också lett till att jag märker av ännu mer att Ziba är borta. Under veckan som gått har jag bara varit ledsen. Klart att jag känt en enorm saknad efter henne, men den blir mer påfallande nu när jag har mina andra två hundar men inte hon. Det har ju hänt att jag kunnat lämna hundarna hos mamma om jag har en stressig period. Så helt ensam i lägenheten, utan hundar, har jag ju varit. Men det händer inte så jätteofta att de är åtskilda. 

Nu när Shandi är hemma igen känns det väldigt konstigt att inte Ziba är här också. Dom två hör liksom ihop!

Största anledningen till att Shandi fick vara hemma hos mamma under veckan är för att honj skulle inte trivts så bra hos mig. Hon är något känslig mot känslor. Tidigare om jag varit arg/ledsen så drar hon sig undan, medan Ziba kom och tröstade och sen kom Shandi när allt var över och jag var mig själv igen. Trodde det hade varit lättare för henne att vara någon annanstans än hos mig just då. 

Under helgen har jag inte varit hemma, jag har sovit i Grums med Carro. Tidigare under veckan har jag haft mina "dippar" där jag med bara en liten sk retning, en låt/film/tanke eller vad som helst, satt igång en stor reaktion och jag vart tvungen att få gråta ur mig. Dessa "dippar" är vanligast på kvällen, det är enda gången jag är ensam med mina egna tankar och då blir det väldigt jobbigt. under helgen har det gått bra, inga större reaktioner så jag kände mig verkligen redo för att ta hem Shandi. 

Men då visste jag inte hur jobbigt det skulle bli när de andra hundarna kom och inte Ziba. Bröt ärligt talat ihop riktigt ordentligt förut, var bara tvungen att släppa ut allt. För att inte hundarna skulle behöva se det så stängde jag in mig på toan. Men vad gör inte Shandi? jo, hon ställer sig utanför toadörren, krafsar och vill in. När hon väl fick komma in så kröp hon upp i mitt knä och började slicka mina tårar. Exakt sådär som Ziba brukade göra. 

Fantastiska, underbara Råtta   

Har märkt lite på Shandi under kvällen att hon inte tycker det stämmer riktigt. Nu är hon väldigt på mig, som hon alltid är när vi varit ifrån varandra. Men emellanåt kan hon lämna mig för att dra ett varv runt i lägenheten, det ser ut på henne som om hon letar efter något/någon. Hon går ut och kollar i hallen på hallmattan där Ziba älskade att ligga, sedan vidare till Zibas täcke som ligger på golvet. Sötfian! 

Aja, nu ska jag kissa hundarna och sen försöka sova.... Har som sagt föreläsning imorn på morgonen. Kan ju iaf hoppas att jag lyckas ta mig upp och gå iväg. Har ALDRIG haft så här svårt att somna! Vill helst inte ta tabletterna heller. De hjälper mig inte att somna, de gör bara att jag sover bort halva morgondagen. 

// Ewe

Trodde jag skulle känna mer, känna ständig ångest och st'ndigt vara ledsen. Men jag känner mig bara tom, som ett skal utan innehåll. 

Kan hålla en god min när jag träffar människor, försöka le och skratta med dem. Men det känns inte på riktigt. 

Sover bort halva dagarna, orkar inte gå upp. 

Resten av dagen/kvällen går åt till att försöka sysselsätta mig bäst det går. 

Det är när jag väl ska llägga mig ner och sova som alla tankar kommer. Jag ser Ziba när jag blundar, jag hör henne när det blir tyst. 

Jag är så van att, när jag gråter, bara kunna sträcka ut handen och känna hennes huvud bredvid sängen. Att sedan öppna ögonen och se henne stå där med munnen öppen, tungen ute och en viftande svans, beredd att hoppa upp i sängen och lägga sig bredvid mig.

Sover med en ihopknölad filt bredvid mig, inbillar mig att det är hon. Jag stora sked och hon den lilla.

Det är så det ska vara...

Dagarna flyger iväg. På söndag ska jag äntligen hämta hem min lilla Råtta. Att inte ha några hundar hemma alls är så fruktansvärt tomt! 

På måndag börjar verklighenetn på riktigt igen. Alla rutiner kommer tillbaka. Morgonpromenad, plugg, träna och sen är dagen slut. 

Jag vet att jag kommer klara av att börja leva ordenligt igen. Med hjälp av alal människor jag har runt om mig och min älskade Shandi som stöd kommer jag att resa mig igen. Jag ska leva för hennes skull, så som hon skulle gjort. Jag ska se det vackra i livet. Njuta till fullt varje gång solen skiner på mig. Du skulle vilja det, du kommer alltid stå vid min sida.

I drömmarna ses vi, och komemr förhoppningsvis göra det ett tag framöver! 

// Ewe

?

Igår fick Ziba somna och med det fick himlen tillbaka sin finaste ängel och starkast lysande stjärna!

Hon har lämnat efter sig ett stort tomrum. Hon var min bästa vän, med mig genom vått och torrt och stod alltid vid min sida beredd att antingen trösta eller dela min glädje. 

Vem ska nu komma och slicka bort mina tårar när jag gråter?

Vem ska nu studsa upp och ner som om den studsbollar i trampdynorna så fort jag kommer hem?

Vem ska nu tigga när jag äter?

Vem kommer nu försöka sno mina vantar när vi är ute och går?

Vem ska nu bära min plånbok från affären?

Vem ska vara som en mamma för Shandi, vara hennes vägvisare och extra trygghet?

Ziba blev på söndagkvällen dålig. Hon kissade blod och blödde även kraftigt från underlivet. Hon var slö och när hon var ute kunde hon inte rulla sigi snön, det var som om bakdelen inte fungerade på henne. Så fort hon varit ute gick hon och drack och behövde direkt ut igen, det rann rätt igenom verkade det som. Jag valde att sova nere på soffan med henne ifall hon behövde ut under natten. En tuff natt, med mycket lite sömn blev det.

På morgonen var hon inte bättre, tvärtom. Hon var orkeslös och blödde fortfarande. Hon hade ingen aptit och ville lnappt äta skinka som jag gav henne. 

Pappa körde på morgonen hem mig och hundarna till mig. 

Efter några timmar ringde mamma och frågade hur det gick. Vi kom fram till beslutet att åka till veterinären med henne... 

Usch! Det värsta jag varit med om. 

Hon fick en lugnande av sköterskan och somnade med huvudet i mitt knä. När veterinären kom in låg hon där och snarkade. 

Efter fick mamma köra hem mig. Hon tog med sig Shandi hem, vilket kändes bra. Jag har inte orken att ge henne det hon behöver just nu. 

Ziba var den snällaste och glada hunden man kan tänka sig. Hon kom in i mitt liv när hon var 5 år. 

Vi har många fina stunder att se tillbaka på, många skratt och glada minnen. 

Hon var min peronliga terapeut, så fort jag kände mig ledsen eller nere så var hon där så nära hon kunde. Hon kunde komma och lägga sig bredvid mig med huvudet på mitt bröst och slicka upp varje tår som kom. Detta fick mig alltid att skratta, vilket välkomnades med en viftande svans. 

Hon var med mig genom mina år på gymnasiet, som träningskompis och stöd.

Ziba var med genom både de jobbigaste och roligaste stunderna i mitt liv. 

Det är henne jag har att tacka för hur jag är idag. Honlärde mig att varje människa förtjänar en chans, vare sig det är en hundmänniska som vill titta på tänderna eller en alkis vid busshållplatsen. Ziba älskade alla! 

Hon var tålmodig och tröttnade aldrig, ens om barn klättrade på henne.

Troligtvis kommer jag att skriva en del på bloggen framöver, det kommer vara min kanal att få skriva om allt jag tänker och känner. 

Just nu är allt jättekämpigt och jobbigt. Jag tar en dag i taget och försöker hålla ihop när jag träffar andra människor. Imorgon ska jag på föreläsning på Uni. Jag är inte den som visar vad jag känne roch kommer troligtvis inte göra det då heller. 

Under några dagar kommer Carro att bo hos mig, för att inte lägenheten ska kännas allt för tom och för att jag inte ska sitta ensam hemme och älta och gräva ner mig i det här. 

Min fina, fina bästa vän! Du var lätt att älska, vet ingen som tyckte illa om dig. Du spred glädje vart du än gick och fick världen att bli lite ljusare. 

Har sagt det förut  och jag säger det igen, du var lätt att älska och kommer bli omöjlig att glömma!

jag satte mig förut och gjorde en film med bilder av henne. Detta var mycket för min egen del, kändes bra att få titta igenom alla bilder på henne och faktiskt kunna le åt vissa. Den här filmen är också mitt sätt att dela med mig till alla mina minnen av världens bästa hund! 

Boppalooza Happy Me

"Ziba"

* 030115

+ 130225

Vi ses igen en dag du och jag   

Ge mig sommar!

Ge mig sol!

Ge mig Agility!!!!!

Saknar den kicken man bara kan få av agility! Det är något speciellt med den känslan!